Eva Harryet Ljungqvist, gift Nilsson, född 1934-06-19 i Helsingborgs BB. Första bostad: Drottninggatan 124, därefter Tågagatan, Ehrensvärdsgatan 4 (där hennes käraste lekplats var greve Augustin Ehrenswärds sommarslott "Liatorp"), Fågelsångsgatan 27 fram till 1959 då jag flyttade till Värnamo. Åter till Skåne och Nyhamnsläge 1965 tillsammans med make.
Eva var enda barnet och fick mycket kärlek och omsorg av de goda föräldrarna.
Hennes far: Albin Harry Ljungqvist, född 1906-09-04, Helsingborg.
Hennes mor: Edith Gunhild född Hansson, 1908-07-08 i Ekeby. Hon var hemmafru.
Hennes far, Harry, var verkmästare på "Nordströms Bleck & Plåtindustri" som han och svågern startade på Himmelriksgränd. Flyttade längre fram till Ramlösavägen. Svågern Elmer Nordström med broder Nils ägde firman.
Som vuxen var Eva verksam vid Höganäs museum 1982-1999.
[1]; Barn till fattiga familjer kunde genom skolan få kläder eller skor gratis. Jag behövde vid ett tillfälle nya skor. Med mamma gick vi till butik för att inhandla sådana. Mina föräldrar var arbetsamma och vi klarade oss bra utan någon hjälp eller bidrag. Men de var tvungna vara sparsamma. Bland skorna vi provade på mig bestämdes att visst par skulle inköpas. Jag protesterade - men det hjälpte föga. Skorna var exakt likadana som dem några fattiga elever på skolan fått som hjälp. Jag ville inte att mina kamrater skulle tro att vi var fattiga. Skorna "hängde med" till sulorna hade hål.
Så var det blommor och bin.
Vid något tillfälle hade jag frågat mamma hur små barn kom till. Svaret: "Jo förstår du Eva om en man och hans fru tycker riktigt riktigt mycket om varandra så kommer de av sig själv".
I 5:te klass, tror jag det var, meddelade vår lärarinna att vi flickor skulle ha lektion i makens klassrum en trappa ner. Se, där kom hela sanningen fram under en lektion i sex då vi alla var mer eller mindre generade över bilder som visades. Konfunderad tänkte jag - inte gör väl mor och far så! Många bilder hade illustrerat fenomenet under lektionen. Lärare Kullbergs klass hade tidigare haft samma undervisning och stod nu och väntade på att få komma in i sin egen sal igen ivrigt flinande åt de utträdande och rodnande flickorna.
Vårterminen i klass 6 var den sista på S:t Jörgensskolan. De av oss som ville vidare till läroverket fick göra inträdesprov för att bli antagna som elever där. Anna Kollberg sa till mig som var väldigt blyg: "Tänk nu på, Eva, tala högt och bestämt när du får en fråga, annars tror lärarna vid proven inte att du kan något". Så gjorde jag och blev antagen till klass 1:4A dit alla flickorna från staden hänvisades. I klass 1:B fann man dem som kom från andra platser
Högre Allmänna Läroverket för flickor.
4-årig realskola. 1947-1951.
I läroverket betalade man terminsavgift och bekostade alla böcker själv. Skolbespisning tillkom dem som hade lång väg hem. Min mor som var mycket och ofta sjuk och vistades på lasarettet, försökte genom att berätta detta för rektor för att ge mig möjlighet att få deltaga i skollunchen. Det gick ej. Pappa hade endast ¿ tim för middag och kunde ej hjälpa till. Problemet löste sig så småningom genom att min faster ställde upp och tog emot mig.
Ofta (1 gg) per termin ? anordnades åhörardagar. Föräldrar var då välkomna att bevista olika lektioner. De flesta klasskamraterna hade förbjudit sina föräldrar att komma. Jag var så stolt över min mor och ville gärna att alla skulle få se henne, och hon få lov att möta mina lärare. Hon kom gärna - men förfasade sig över hur "nosiga" vissa av eleverna var mot speciellt vår mycket vänlige kristendomslärare Hilding Helgesson. För att försöka vinna lite vänlighet av eleverna lät han dem som ville sticka på lektionerna. Fel väg skulle det visa sig. Inget blev bättre.
Skolköksundervisningen lärde oss grunderna i att sköta ett hushåll. Vi fick laga mat, tvätta m.m. Det var mycket trevligt, inte minst när vi tvättade. Då hade vi ett fönster ut mot vägen i tvättstugan och kunde se näs Gossläroverkets elever kom till vår skola för att använda gymnastiksalen. Många söta gossar!
Vår gymnastikdirektör Elisabeth Andersson var en barsk person. Jag var inte populär eftersom jagansågs klen och inte fick deltaga i redskapsgymnastik. Det hade till följd att jag inte heller fick åka med till fjälls när resor dit anordnades. En lektion fick vi ställa upp på rad och marschera förbi EA och niga djupt gång efter gång. Varför?? Jo, någon av eleverna hade glömt niga för henne då de mötts i staden.
Fortsättning i nästa historikruta.
[2]; Morgonbön, gemensamt för hela skolan förekom i aulan. Jag tror det var dagligen??Inspektorn på skolan prosten Gunnar Stenberg, kristendomslärare eller elever kunde då tata för oss. Annan elev spelade till sången. Kom man för sent på morgonen fick man anmärkning. För många anmärkningar kunde påverka ordningsbetyget. Skolan låstes efter starttiden. Vi hade ibland soaréer där vi kunde framträda, utklädda med sång eller lite show. Föräldrar var välkomna. Luciatåg förekom också vid den tiden på året.
Jag bodde på Fågelsångsgatan 27 men hade vissa tider spårvagnskort. Det vill säga jag åkte spårvagn från S:t Jörgens plats till Gossläroverket. Där bytte man vagn och åkte på Munkavägen till dåvarande BB. Där steg man av och gick till skolan längs Stenbocksgatan. Att åka spårvagn var trevligt. Man stod då på bakre perrongen bland kamrater både från "Gossis" och "Flickis" och pratade och skojade. När man visade sitt kort sa man: "var så god" om man var väluppfostrad - annars "sko-skav"
Skolbaler förekom på Tekniska läroverket och Gossläroverket. Skolorkestrarna spelade och läsk, inget annat serverades. Blyg var man och var lycklig om man blev uppbjuden. Någon gång hände det att någon trevlig gosse ringde för att bjuda på bio. En gång var det en särskillt känd gosse som ringde. Jag tog telefonen - lyssnade och helt "tagen" undrade jag "-Har du ringt rätt?"
Vår biologilärare Sigrid Sjövall var mycket uppskattad, engagerad och effektiv. Hon hade hört att jag ansågs klen och tog på sin lott (hennes eget påhitt) att ta blodprov på mig när hon ansåg det befogat. Jag tyckte om biologi och samlade många växter till mitt herbarium. Vi skulle då kunna bestämma både svenskt och latinskt namn och kunna utantill. Hade bra betyg ända tills dess jag en dag fick i uppgift att dissekera ett marsvin som sövts ner. Att skära i det varma djuret kunde jag inte. Betyget åkte den terminen ner ett steg.
[4]; S:t Jörgens skola hette den skolan som Eva Ljungqvist började i första klass på. Detta är hennes berättelse:
S:t Jörgens skola var mysig. Alla kände vi varandra.
I första klass tjänstgjorde Gunnvor Dahlqvist som vi var mycket glada för. I 2:an fick vi så en annan lärare, varför vet jag ej. Greta Percy hette hon, och var glad för att underlektionerna äta halstabletter. En av eleverna gjorde en gång samma sak och blevdå tillsagd att sluta med detta. "Ja - men fröken äter ju själv tabletter". Fröken slutade med tablettuggandet, hon också.
Vi sparade pengar i plana pappersbrickor. Övreraden 10-öringar undre raden 25-ören. Man stoppade in slantarna från brickans gavel (brickan bestod av dubbla pappskivor och emelan dessa löpte så kanaler för de olika slantarna) På framsidan fanns bilder på små negerbarn (*) i djungelliknande omgivningar. Varje slant syntes genom en liten glugg. Varje gång brickan tömdes fick man ett litet klister-märke på brickans baksida.
Klassen sparade också i gemensam sparbössa = plåtlåda, där varje elev hade fack som var numrerat. Så kom sparbanken med jämna mellanrum och tömde lådan och skrev in sparad summa i de olika elevernas bankböcker.
I god tid före jul kunde man beställa jultidningar, som sen levererades innan terminen avslutades.
"Fröken hade alltid skrivböcker, pennor, vattenfärger mm till salui ett skåp. Där fick vi köpa vad vi behövde. Ingenting var gratis. Alla läroböcker fick vi också betala för. Inga skolmåltider. Man hade, om man ej bodde i närheten av skolan, smörgåsar med sig eller gick man hem.
Inga skolskjutsar. En period bodde min familj i Ehrensvärdsgatan 4. Isvintern 1941 gick jag hemirån och till skolan med hjälp av det staketet, som omgav dåvarande Hamilton House vid Drottninggatan. Det var så halt att jag fick dra mig fram längs staketet. Pappa som var vice värd i huset hade mycket tungt arbete med att spetta loss is på både gångbana och halvvägs ut i Drottninggatan till spårvägsspåren. Om kvällarna blödde hans händer. Det var fastställt i ordningsstadgan i staden att fastighetsägarna var skyldiga hålla rent för is och snö annars böter.
Övningsämnena sång ochslöjd utövades inte i vår lilla skola. Vi var tvungna gå till Magnus Stenbocksskolan för detta. Pedagogen Nils Svanberg var ansvarig för sång och musik. En alltid uppskattad lektion med glad och duktig lärare. Det jublades alltid när han trakterade pianot så, att det hoppade på golvet.
I slöjd hade vi en "äldre dam" som hette Anna-Maria Andersson. Hon var lite ålderdomligt klädd, för tiden, med knorr i nacken och långa kjolar. Slöjdalstren ställdes sedan ut på examensdagen.
Ve och fasa tyckte vi alla då skoltandläkaren kallade på oss en efter annan. Då fick man sitt tandkort av fröken och man fick gå till Magnus Stenbocksskolans översta våning där mottagningen fanns. En gång slumpade det sig så att vi skulle få se "Onkel Toms stuga" och därefter skulle jag gå för att dra ut en kindtand, för att de andra tänderna skulle få plats. Gissa om jag grät (både för den sorgliga filmen och det förestående tandläkarbesöket)
Liten var skolan ock alla kände varandra. En gång kom jag upp längs Pålsgatanpå väg till skolan. Parallellklassens pojkar stod vid staketet och tittade ner på gatan. De såg mig, som den dagen hade bytt frisyr. Jag hade bytt mitt rakt nedhängande hår till frisyr där flätor gjorts av sidohåret ochlagts upp på hjässan med liten rosett. Allt observerades och det på den tiden hånfulla ljudet av smackande tungor mot gommenhördes och jag skämdes. Frisyren återgick dagen därpå till ursprunglig.
Fortsättning i nästa historikruta.
(*) Detta är ett citat och begreppet är inget Helsingborgs museer använder idag. (notering: 2016-10-11 AM)
[3]