Ciselör Astrid M. Aagesen (1883-1965) föddes i Silkeborg på Jylland. Hon kom till Helsingborg 1918 och räknade sig sedan dess som nordvästskåning.
I unga år studerade Astrid silver- och tennsmide i Danmark och Tyskland. Hon hade som trettonåring blivit spådd att hon skulle bli hantverkare och var stolt över att hon blivit det. Genom åren fick Astrid flera stipendier och det firades alltid med portvin och kransekager.
Under sin tid i Helsingborg hade Astrid en ansedd konstbod. Hon utförde en del offentliga arbeten. Bland annat ciselerade hon stjärnbilderna på Tycho Brahes stora himmelsglob. Hon samarbetade också med konstnären Hugo Gehlin.
Astrid svarade även för lampetterna i Jacob Hansens hus, för altaruppsatsen i Gustav Adolfskyrkan och krucifixet för församlingshuset i Gustav Adolf.
När Astrid avvecklade sin rörelse i Helsingborg slog hon sig ner på en liten bondgård uppe på Hallandsåsen och drev sommartid en konstbod i Båstad. Hon flyttade sedan till Vejbystrand, där hon fortsatte sin handel med konst och konsthantverk i sin villa S:t Nicolaus.
Ännu på äldre dagar var Astrid en aktiv hantverkare. Hon tycktes snarare bli yngre med åren. Hon hade också funnit en utmärkt medicin; en vinterresa till Spanien varje år. Där trivdes hon, letade efter gamla ting i antikvitetsbodar och efter stenar och snäckor på stranden, som hon sedan använde i sina applikationer.
Astrid M. Aagesen hade en obruten skaparkraft. Hon var en idéspruta och såg till att få sina infall genomförda.
Ett lustigt exempel är när ett missöde med värmeledningssystemet ledde till översvämning på hennes vind. Vattnet strömmade genom taket till ett av rummen på andra våningen. Av den fläck som uppstod skapade Astrid ett konstverk som sedan fick sitta som en modern plafond.
Hon var de unga konstnärernas vän. En konsthantverkare med dynamit i. En kvinna som med sin starka tro på livet och de egna resurserna utplånade de flesta konventionella gränser, såsom åldersgränsen.
"Så länge som ungdomen vill lyssna på mig behöver jag inte sluta upp att tala. Jag talar mig ung", sade den 80-åriga ciselören.
Astrid var en mycket envis kvinna och hade en stark tro på det hon föresatte sig. Det fanns bara två ting som hon var rädd för, huggormar och främmande ord. Ordskräcken hängde enligt henne själv ihop med den besvikelse som hon kände för att hon inte fick tillfälle att läsa till studenten.
Ciselören Astrid slog alltid ifrån sig med yviga gester om någon skulle råka kalla henne för konstnär. "Nej, hellre då plåtslagare. Det är ju en hantering som jag sysslar med och kan".
"Det skall finnas en konstnärlig ärlighet och inte bara en strävan att skapa sensation och uppseende", sa Astrid.
Sin inställning till de stora världsgåtorna behöll hon för sig själv och sina närmaste vänner. "Men finns det en himmel, så vill jag inte komma dit om det finns växlar där. Däremot skulle jag gärna ta ett parti bridge."
; Astrid Marie-Frederike Aagesen
1883-11-25 — 1965-09-26
Formgivare, konsthantverkare, företagare
Astrid Aagesen var en av pionjärerna inom den moderna svenska metallkonsten med såväl tillverkning som butik i den egna firman i Helsingborg. Hennes arbeten i silver, tenn och brons bidrog till att Aktiebolaget Astrid M. Aagesen nådde berömmelse utanför Sveriges gränser.
Astrid Marie-Frederike Aagesen föddes i Danmark 1883. Hon växte upp i den jylländska staden Silkeborg i en syskonskara om sex barn. Fadern höll värdshus medan modern arbetade i hemmet. Astrid Aagesen hade ett konstnärligt intresse och var först inställd på att bli skulptör, men när hon flyttade till Köpenhamn runt sekelskiftet började hon istället utbilda sig till silversmed. För sitt uppehälle livnärde hon sig till en början som tjänstepiga, men år 1903 kunde Astrid Aagesen titulera sig ciselörelev. Studierna förlades till såväl Tegne- og Kunstindustriskolen for Kvinder som Københavns Tekniske Skole. Tiden i skolan öppnade för plats hos flera av Köpenhamns silver- och guldsmeder. Det blev hos den banbrytande smeden Mogens Ballin som hon efter fyra och ett halvt år avlade sitt gesällprov. Astrid Aagesen var färdig ciselör 1911 och valde därefter att resa till utlandet. I Stuttgart stiftade hon bekantskap med en av Tysklands mest sprudlande och progressiva konstnärsstäder, inte minst på metallområdet genom den redan då anrika Würtembergische Metallwarenfabrik (WMF) som en av de stora firmorna i trakten.
Efter att ha återvänt till hemlandet och stannat i Köpenhamn ytterligare några år valde Astrid Aagesen att flytta till Helsingborg 1918 där hon hade fått tjänst som verkmästare i en guldsmedsverkstad. Snart skulle dock tankarna på en egen rörelse bli verklighet. Firman grundades 1920 och fick namn efter ägaren själv. Det var en liten verkstad och Astrid Aagesen var enda anställd. Redan från första början specialiserade hon sig på arbeten i tenn, en metall som vid tiden länge legat i träda för både formgivare och konsumenter. Hon öppnade butiken Konstboden i början av 1920-talet och här kunde helsingborgarna botanisera bland konst och konsthantverk av allehanda slag från i synnerhet skånska upphovskvinnor och -män. Den höga kvaliteten var genomgående och bland annat var Astrid Aagesens butik återförsäljare för Märta Måås-Fjetterströms mattor. Märta Måås-Fjetterström var en av alla de kreativa människor som Astrid Aagesen blev vän med efter flytten över sundet. Tidigt umgicks hon med bland andra Albert Abbe, Per Siegård, Gösta Adrian-Nilsson (GAN) och paret Hugo och Esther Gehlin.
Efter att Astrid Aagesens egna arbeten väckt Svenska Slöjdföreningens nyfikenhet plockades flera alster ut för att ställas ut på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. De nära kontakterna med Gregor Paulsson och Åke Stavenow på Svenska Slöjdföreningen fortsatte. År 1925 gick Parisutställningen av stapeln. Astrid Aagesen var återigen representerad bland det som ansågs vara det bästa och mest moderna inom svenskt konsthantverk. Det var utan tvekan betydelsefullt för det unga företaget och Astrid Aagesen erhöll ett Grand Prix för sina arbeten. Helt och hållet var det dock inte Astrid Aagesens egen förtjänst. Hon ritade förvisso de flesta modellerna själv, men hade också samarbeten med andra. Den skånske skulptören Ivar Johnsson ritade på 1920-talet ett flertal föremål för Astrid Aagesen, bland annat en kexburk som köptes in av Nationalmuseum. Andra exempel är Arnold Salomon-Sörensen, senare stadsarkitekt i Höganäs, och Hugo Gehlin som både ritade gravyrmotiv och föremål.
Vid sidan av föremål i tenn, brons och silver för privata kunder arbetade Astrid Aagesen intensivt med specialarbeten, inte minst för kyrkor. Uppdragen hopade sig och vid hennes sida syntes snart en ung man vid namn Göte Bergsten. Med tiden blev han tekniskt ansvarig. Bergsten och Astrid Aagesen utförde tillsammans offentliga verk i Helsingborg. Ett exempel är skulpturen Allvar, 1929, skulpterad helt i snö på Stortorget. Allra mest känd är dock fontänskulpturen Tycho Brahes brunn, 1927, som Astrid Aagesen fick uppdraget att utföra efter ritningar av arkitekten Gustaf Wilhelmsson Widmark. Hugo Gehlin ritade modeller av ärkeänglarna till fontänens glob och Bergsten ciselerade varsamt fram de reliefer av stjärnbilder som ritats av Astrid Aagesen. Relieferna väckte stor uppmärksamhet eftersom de – skulle det visa sig när de var klara – avbildade flera lokala kändisar, däribland Astrid Aagesen själv. Utformningen beskrevs som en kupp och omskrevs i hela landet, inte alltid i positiva ordalag, och nådde till och med internationell press.
Astrid Aagesen gick ofta sin egen väg, men följde med i de konstnärliga strömningarna. Under firmans första decennium utfördes föremålen i en nyklassicistisk stil, internationellt kallad Swedish grace. Ytan var ofta slät och den hamrade struktur som vid tiden fortfarande var vanlig, i synnerhet i Danmark, var fullständigt avlägsnad. Klassicistiska drag gick dock att finna i hennes verk också på Stockholmsutställningen 1930, även om mycket var avskalat och förenklat i linje med funktionalismens strävan efter ändamålsenlighet. På Stockholmsutställningen kunde besökarna se en stor samling föremål av Astrid Aagesen och bland annat flera alster dekorerade med gravyrer ritade av vännen Gösta Adrian-Nilsson. Med utställningarna i Paris, USA och Barcelona under 1920-talet följde flera internationella utställningar på 1930-talet.
I Helsingborg flyttade Konstboden och verkstaden till olika adresser, som Drottninggatan, Springpostgränden, Kullagatan och Norra Storgatan, innan Astrid Aagesen 1937 flyttade från staden och bosatte sig i Smedjetorpet på Hallandsåsen. Firman lades ned samma år som andra världskriget tog sin början, men Astrid Aagesens hem fortsatte att vara en institution för traktens konstnärer. I en flygel hade hon inrett en liten verkstad och på somrarna drev hon en butik i Båstad. Efter att hon 1953 flyttat till Grevie och 1958 till Vejbystrand, övergick den lilla rörelsen så småningom till ett galleri. Här visades verk av såväl unga som etablerade konstnärer och formgivare. Bland de representerade kan nämnas silversmeden Wiven Nilsson och glaskonstnären Bengt Orup. Astrid Aagesen själv, sedan länge pensionär, arbetade med applikationer i metall, verk som befann sig i gränslandet mellan traditionell konst och konsthantverk. Hon var konstnärligt aktiv i hög ålder. Strax före sitt frånfälle hade Astrid Aagesen en omskriven utställning på galleri S:t Nicolaus och levererade dessutom en metallapplikation till Maria församlingshus i Helsingborg.
Astrid Aagesen avled 1965. Jordfästningen ägde rum i Heliga korsets kapell i Ängelholm den 25 november.
Jonas Barros Eriksson
Publicerat 2020-11-12