På årets sista dag år 1884 föddes Otto Nilsson i Ekeby församling. Redan tidigt fick han förtjäna sitt uppehälle som "vaktepåg" hos bönderna i trakten. Det var ett slitsamt arbete, med långa arbetsdagar. Ottos högsta önskan var att få en utbildning som yrkesman.
Otto fick bli lärpojke hos en mästare med snickeriverkstad i Eslöv. Det mesta av arbetet i verkstaden gjordes för hand. De möbler som tillverkades var avsedda att fungera minst en mansålder.
Nöjena var begränsade. Lärpojkarna inom olika yrken samlades på lördagskvällarna för att dricka "bier". Alla samlade till en låda öl som sedan intogs i något "gropadike". Otto var inte särskilt förtjust i öl. Han låtsades dricka men lät i själva verket flaskans innehåll rinna ut i "gropakanten". Gemenskapen var det viktigaste för honom.
Efter lärotidens slut väntade exercisen vid kustartilleriet i Karlskrona. Därefter sökte Otto Nilsson sig till Malmö. Han fick snart arbete på en av Malmös större möbelfabriker, Lindeborgs möbelfabrik.
På den tiden var lönerna låga, arbetstiden lång och man hade inte någon semester. Det var inte lätt att ensam försörja en hel familj.
Otto engagerade sig i den lokala fackföreningen och förde snickarnas talan. Han ansågs därmed vara obekväm och det blev svårare för honom att få jobb. Vid spårvägen lyckades han dock få anställning. Tillsammans med några kamrater hyrde han också en liten källarlokal där de tillverkade möbler och inredningar på beställning. Snart blev det verkstaden för hela slanten.
Som egen företagare väcktes studieintresset till liv. Otto gick en korrespondenskurs hos Hermods och tog verkmästarexamen. Han arbetade sedan i Malmö fram till 1928. Möbelbranschen hade nu blivit sämre i Skåne, på grund av ökad konkurrens från Småland.
Kalmar Verkstad Aktiebolag hade fått en storbeställning från den turkiska staten på järnvägsvagnar av högsta kvalité. Otto Nilsson anställdes som verkmästare. Han utvecklade en ny rationell verkstad för att klara det uppsving som ordern från turkarna skapade.
Turkiet fick dock ekonomiska problem i samband med Kreugerkraschen. Några nya vagnsbeställningar kom inte till Kalmar Verkstad. Otto Nilsson började då som fabrikschef i Rimforsa år 1933. Här lyckades han få omsättningen att stiga. De sista åren innan pensioneringen arbetade Otto på ett större företag i Vaggeryd.
All försäljning till möbelhandlarna skedde med hjälp av planscher. Otto Nilsson var erkänt skicklig på att göra dekorativa planscher med möblerna inplacerade i tilltalande rumsinteriörer.
Efter pensioneringen 1946 slöts cirkeln. Otto Nilsson återvände till sin fädernebygd och bosatte sig i Helsingborg. I mitten på 60-talet tog Otto upp en gammal hobby, nämligen att skära i trä.
Under årens lopp skar Otto Nilsson ett stort antal träfigurer, oftast med motiv från det gamla bondesamhället. Hans figurer blev mycket uppskattade. Lokaltidningarna HD och NST hade vid flera tillfällen uppmärksammade reportage om hans träsnidarverkstad.
Otto Nilsson uppnådde den aktningsvärda åldern av nära 102 år. Han hade fått vara med om en otrolig omvandling av samhällsstrukturen inom de flesta områden, både socialt och politiskt.