Karl Hjalmar Branting född 23 november 1860 i Stockholm, död 24 februari 1925 i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var partiledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti från 1907 samt blev 1920 Sveriges förste socialdemokratiske statsminister.
Brantings viktigare uppdrag inkluderar riksdagsman (andra kammaren) 1897-1925, partiledare för socialdemokraterna 1907-25, finansminister 1917-18 samt statsminister 1920, 1921-23 (då han även var utrikesminister) och 1924-25. Hjalmar Branting tilldelades Nobels fredspris 1921 tillsammans med Christian Lange.
Efter anställning i den radikala tidskriften Tiden knöts Branting till den av August Palm startade tidningen Social-Demokraten, vars huvudredaktör han blev 1887 och som var hans plattform ända till 1917.
Branting blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin, särskilt efter Axel Danielssons och Fredrik Sterkys bortgång vid sekelskiftet 1900. Han deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 och var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från dess bildande 1894 och ordförande i partistyrelsens verkställande utskott från 1907. Branting blev partiets förste kongressvalde partiordförande från 1908 fram till sin död.
Han pläderade redan i ett välkänt tal i Gävle 1886 för en fredlig revolution av samhället på den allmänna rösträttens väg, i strid med de starka krafter som ville ta makten med våld. Han valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista. Bland hans förtroendeuppdrag han hade var bland annat som vice ordförande i Konstitutionsutskottet 1912 till 1914A.