Anna-Greta Bergman, född 28 augusti 1927 i Kungshamn, Bohuslän, är en svensk skådespelare. Hon har bland annat medverkat i flertalet uppsättningar vid Helsingborgs stadsteater. Hon har även varit en del av Helsingborgs Stadsteaters fasta ensamble.
Hon är sedan 1963 gift med Per Jonsson (1934-09-10), även han skådespelare till yrket.
; Under en intervju med Anna-Greta Bergman inför utställningen ”Teaterns Väsen”, Dunkers Kulturhus 2009-2010, berättar Anna-Greta om sin tid på Stadsteatern i Helsingborg och varför hon kom att bli just skådespelerska. Anna-Greta växte upp i Bohuslän på Västkusten i en religiös familj. Hon minns att hon alltid velat bli skådespelerska, trots att hon som liten var mycket blyg. Blygsamheten kom dock snabbt att försvinna eftersom hennes pappa ständigt uppmuntrade (och ibland tvingade) henne att läsa dikter inför föräldrarnas vänner. När hon var 17 år begav hon sig till Stockholm för att hälsa på släktingar, men tog sig istället friheten att besöka Dramaten. Hon ville så gärna stanna i Stockholm och börja på Dramatens scenskola, men hennes föräldrar stoppade henne denna gång. Två år senare gick det inte längre att hålla Anna-Greta tillbaka från sina drömmar, och flytten gick mot Stockholm och Dramatens scenskola. Mellan 1952-56 utbildade Anna-Greta sig till skådespelerska och åren därpå spenderade hon på Riksteatern. Hösten 1962 träffade hon sin man, Per Jonsson, för första gången. De skulle spela mot varandra på Riksteatern, och kärleken utanför scenen blev snabbt verklighet. Paret gifte sig året därpå, midsommardagen 1963. Till Helsingborg flyttade de hösten 1965 då Per hade blivit erbjuden en roll vid Helsingborgs Stadsteater. Anna-Greta berättar att de båda kom att trivas mycket bra i Helsingborg. Stockholm passade inte, och som uppväxt på västkusten hade Anna-Greta äntligen kommit tillbaka till ”rätt sida” av Sverige.
Före pensionen var Anna-Greta en del av Helsingborgs Stadsteaters fasta ensemble, och hon har både spelat på ”den gamla teatern” och den nya. Hon minns tiden på den gamla scenen, och har än idag delade åsikter om huruvida det var rätt eller fel att riva det gamla huset. Akustiken var fantastisk på den gamla scenen, teatern satt i väggarna. På den nuvarande teatern så behöver man myggor för att höras, det ger inte samma känsla, menar Anna-Greta. Men samtidigt påtalar hon att arbetsmiljön var otroligt ruggig, ”det snöade till och med in genom taket under en pjäs som skulle utspela sig i ett varmt Spanien, så där satt vi med våra solfjädrar och viftade bort snön”. Den gamla teatern hade en uråldrig själ, men man behövde verkligen en ny scen med bättre teknik.
Trots att Anna-Greta numera är pensionerad, så anser hon sig själv fortfarande vara en skådespelerska. ”Varför skulle en akademisk titel vara livet ut, om inte min titel som skådespelerska gör det?” undrar hon. Teaterblodet har man i sig, och det formar en som person. Trots att yrket stundtals varit stressigt och upptagit mycket tid, så menar Anna-Greta att ”Rätt pjäs i rätt stund av en liv, kan hjälpa en otroligt mycket”.